Spela teater?

Bara att inse att jag måste vara väldigt bra på det.
Sitter och funderar på om jag ändå inte ska ta mig till Dramaten och söka för någon roll.
Varför?

Jag var på föreläsning genom jobbet på onsdagen förra veckan.
Där träffade jag en uppsjö av forna kollegor.
Ungefär så här lät det:

Hej, hej, är det bra?

Ja oja det är kanon.

Du ser så pigg ut. Har du nå knep?

Vart jobbar du nu?

Jag är kvar där och där. Och allt är sig likt hos er?

Jaaa.

Kul att ses i alla fall.

Meen vad roligt att ses. Saknar du oss?

Ha det så bra och jobba lugnt.

Och en väldig massa flera glada, pladdriga möten.

MEN...

Ingen såg igenom min fasad.

Längst in i min innersta vrå så gråter jag av rädsla, kvider av känslomässig smärta och vrålar av ilska:
VARFÖR??? VARFÖR JAG???

Fast jag borde vara van med teatrandet vid det här laget.
Teater har jag spelat, med mina för länge sedan kollegor i annat yrke än det jag har nu, under väldigt pressade former.
Inte så lätt att ha en hel restaurang med gäster och ge en middag med tillhörande, underhållande teaterföreställning och veta, att i "våran" by är det totalt kaos efter en otäck skolbussolycka.
Vi vet att det finns omkomna och ett stort antal svårt skadade men vi vet inte vilka.
Ut och servera mat, dra några repliker, ut i köket, gråta en skvätt och hålla om varandra och sen ut igen. Hela kvällens nästan 3 timmar långa middag.
Det gick ju.
Gästerna var nöjda och märkte inget av våra kval.

Men nu är det bara JAG som spelar, för att inte släppa in någon i mitt skal.
Åker på jobbet på torsdagen.
Ingen som inget vet, märker heller ingenting.
Det finns dom som vet och dom är underbara.
TACK ALLA NI UNDERBARA,
som stöttar mig nu när jag känner mig så liten och inte ett dugg modig.

Men det känns bättre nu än förra veckan.
För nu börjar det hända saker och jag har börjat tänka lite mer klart.
Och inser att det är väldigt, väldigt många som blir helt friska efter bröstcancerbehandlingar.