Varför rata "det lilla" och bara se överdådet?

Jag har fått mången blomster i mina dagar, den ena buketten mer konstnärligt utfört än den andra.

OCH dom är så otroligt vackra OCH jag har blivit glad över dom OCH njutit av både dofter och färger.

 

MEN...

 dom absolut vackraste blommorna jag har fått, det är dom där hopknycklade "per-i-hagen" med så korta skaft att jag fått lägga dom på ett fat.

Eller det där fånget med maskrosor som fläckat ner tröjan på givaren, med tillhörande insekter av alla de slag.

Dom buketterna har gett mig sådan lycka att ord inte finns för det.

 

Dom vackraste smyckena jag fått är dom där hopkrullade maskrosstjälkarna som legat i vatten.

Lagomt halkiga och kletiga men jag har använt dom.

Underbart sirliga örhängen och halssmycken.

Nej, dom finns inte kvar i mer än mitt minne, men där gnistrar dom mer än världens alla diamanter.

 

Och jag VET att jag kommer få flera sådana blomsteruppsättningar och smycken av min, än så länge, fyrklöver (barnbarnen).

Det gör mitt hjärta så varmt och glatt, för tänk vad mycken skönhet jag har att se fram emot.

 

I väntan på det så rotar jag i bland ogräs och vad finner jag där då?

Jag vet inte om jag har hjärta att kalla den blomsterprakt för ogräs. 

Hur som helst så fick en kvist komma in och förgylla mitt bord, det där, som ingen vill ha.