Bilar så långt ögat kan nå

Och en och annan motorcykel.

Det var någon som sa till mig för bara några veckor sedan, att det inte finns några unga "raggare". Bara dom gamla som är kvar.
Jag dementerade och sa att båda mina underbara svärsöner är då "raggare" ända ut i sista brylcreme´s-locken. Mina döttrar likaså. Och deras barn.

Och i helgen har jag fått bevisat...att jag har rätt.
Då det varit stor hotrod&customshow i stan, som hade en härlig underhållning på lördagskvällen med olika band som spelade.

The Jetaways
Eva Eastwood
och sist men inte minst the Hub Caps

Och gissa vad publiken bestod av mest?

Just det, en väldans massa yngre i sina jeans med uppvik på 1 1/2 dm, boots eller myggjagare, rutiga skjortor (så välstrukna) och tjejerna sen då.
Underbara klänningar i 50-talsstuk. Inte då prickigt i en uppsjö, utan blåa, vinröda, röda med nätt liten ärm, krage, dubbelsidiga knapprader, pumpsliknade skor fast med grövre klack, röda naglar och läppar, håret i konstfullt lagda lockar, blank och fint.
Åååh vad fina dom är, dessa raggare.
OCH dom är stolta över att vara det.

Vadå? Vadå?

Vad hittar du där inne?
Bruce och Ivy på gemensam sorkjakt.
Det blev ingen jaktlycka denna gång som tur var.

Kunde bara inte motstå den lilla puddingen.
Undras just vad det ska bli av den?

Jag verkar fastnat helt på att fota saker som speglar sig.
Den kromade klotgrillen var ju helt perfekt för det ändamålet.

Ett härligt vårväder bjöd lördagen på. Förvisso blåsigt, men soligt och relativt varmt.
Då passade underbara Anders och jag på att utföra lite trädgårdsarbete i form av motorsågsmassaker...igen.
Men det är så vildvuxet på gården, eller har varit, för nu börjar det ta form som en normal trädgård som är normalt ompysslad.
Inte fanatiskt, utan bara så det går att vara i den.

Den här dagen stod vårat kära äppelträd på tur.
Vad gör man åt ett hysteriskt vildvuxet sextioårigt träd?
Utan att förnärma det alltför mycket.
Det växer nya träd i trädet kan man säga.

Vi tog bort två jättegrenar i botten.
Sen sågade vi ur alla döda grenar, och det var ett antal.
Men någon vidare beskärning hoppade vi över.
Vi ville ju som sagt inte förnärma visdomens träd alltför mycket.
Bara hoppas att det är nöjd med sin lilla men välmenta föryngring som vi försökt oss på.

Sen fortsatte jag en sväng med kameran genom våran gård.
Allt för att dokumentera underbara Anders bilfornlämningar.
Fast jag har gjort det med glimten i ögat.
För mina hundfornlämningar ska vi INTE dokumentera.

Fotoövningar del 2

Som går i vårregnets tecken.

DRIPP

DROPP

DRAPP

Och slutar i ett SPLATT.

Jag gillar lacken på min volvo.

Fotoövningar del 1

Jag har läst, tryckt på knappar, bläddrat i menyer, läst mer, tryckt ännu mer och bläddrat oändligt mycket.
Nu börjar det arta sig.

Vad för något?

Jo, jag har gett mig den på att lära mig kameran som har en massa funktioner för bra bilder.
Så jag slipper bli så arg varje gång jag får en halv hund på bilden, eller en bit av mina barnbarn, eller så ser dom ut som skuggor.
Sen så gillar jag riktigt skarpa närbilder på växter av alla de slag.


Min nyinköpta pelargon.


Funderande trio, fast det är bara min tåspets och lite av knäet som syns.

Jag kan då bara inte låta bli att älska denna hund så in i vassen.
Fast han har lite problem med humöret mellan varven.
Men jag trivs med honom och han med mig.

Här har jag lyckats fånga mina yrväder i flygande fläng.
Man ser att Acke, den ljusa, faktiskt blundar.
Har det varit innan allt idogt pluggande av manualer så har dom blivit som spöken, bara skuggor eller helt otydliga.

Det är så himla skoj så nu lär väl kameran växa fast i ögat på mig.
Fast det så klart...jag har ju läst och även prövat att fota utan att klämma fast kameran i ögat.
Det finns ju en underbar manick som visar bilden i en lite ruta.
Hur enkelt som helst.
Nu när jag ÄNTLIGEN funnit ut en massa specialare.

EFTERLYSNING

Jag grunnar på vad det blivit av en del människor som jag känt i mitt liv.
Jag flyttade ju till Sundsvall 1976 då jag var tretton år.
Slutade alltså årskurs 7 i Häggvik, Stockholm för att börja 8:an i Sundsvall.
Jag lämnade alla mina klasskompisar som jag haft sedan 1:an.
Tråkigt.
Årskurs 1-6 gick vi i Bagarby skola.


Vi skildes åt med löften om att vi skulle hålla kontakten och hälsa på varandra.
Men hur lätt är det när man är 13-14 år?

Idag skulle det funka då det datorerna gjort det möjligt att hålla kontakt på annat sätt.
Likaså kostar det inte skjortan att ringa till annan ort.
På den tiden var det ju "rikssamtal".
Ojojoj, nu låter jag gammal också.

Jag söker mest efter några av mina "gamla" tjejkompisar.

Lena Karlsson
Lena Persson
Pia Westford
Maria Göthberg

Maria G är inte en klasskompis men vi bodde i portarna bredvid varandra och jag var lite hemligt småkär i hennes storebror.
Det har gått över sedan länge, länge :D.

Någon som känner igen sig eller känner någon av dom kan väl vara så vänlig att maila mig?
Jag skulle bli så himla glad.
Mailadressen finns ju här på bloggen.

Söker även en brevvän som jag tappat kontakten med när det var lite kaotiskt i mitt liv.
Det är så där en 4-5 år sedan vi slarvade bort varandra.
Har sänt brev till adressen jag har men får tillbaka dom.

Janet Karlsson från Linköping.

Hon bodde där när vi brevväxlade och jag träffade dig en gång när jag var på besök i Linköping.
Hon är i min egen ålder, mamma till 2 döttrar, älskar blommor och katter.
Jag vill så gärna få kontakt med Janet igen.

Hoppas på lite tur nu.

BETTY BOOP

Har visst flyttat in för gott i mitt hjärta.
Så himla spännande som det var att sticka, tova och sy ihop allt till en väska.
Jag fick lov att tänka mer än en gång för att få allt att gå ihop.
Men jag är supernöjd med resultatet.
Hoppas min yngsta dotter blir lika nöjd, för det är hon som fått den.
Bara för att hon är så underbar.

Det blev nylonremmar runt om för att få lite stadga.
Bra även i botten med tanke på slitaget som brukar bli där.

Klart det ska vara foder med Betty Boop.
En kraftig dragkedja som förhoppningsvis ska hålla klåfingriga typer ur väskan.

Ett par fickor för smått och gott skadar aldrig.

Sen kunde jag inte motstå denna stuvbit i vintras när jag såg den.
Men det blir nog ingen fler tunika i den modellen då jag tyckte den var i krångligaste laget.
Fast jag blev rätt nöjd med slutresultatet ändå.
När jag tänker efter så här i efterhand så vet jag vart jag gjorde det svårare än det var i mönstret.
Hmm, måste kanske pröva en gång till för att se om jag har rätt i min tanke.
Får se om det blir en till eller om andra projekt tar all min tid.
Jag har i och för sig ett stickprojekt på G men...det är hemligt än så länge.
Blir nog bilder på det framöver.