lördag 7 november 2009

Allt går så himla sakta

Det sitter liksom i sirap. Baksidan på livet är ingen höjdare. Ett steg i taget mot framåt, helst utan att behöva gå tillbaka till ruta ett.

Ska ta mig i kragen och försöka återgå till det normala igen, vad nu räknas som normalt. Det är ju mest en tolkningsfråga.
Sätt dig ner och fundera på vad som är normalt för dig. Tror du att det är normalt för din granne, arbetskamrat, skolkamrat osv? Rätt skoj tanke faktiskt. Jag har filosoferat mången gång under täcket när jag har sovmorgon.

En tanke. Varför kämpar alla yngre tjejer att se äldre ut än vad dom är för att om några år senare vilja se yngre ut än dom är?

En annan. När jag ska välja partner ska jag ställa alla möjliga krav och kriterier för att det ska hålla livet ut. Men arbetskamrater då? Som i alla fall jag tillbringar mer vaken tid med än min käretsta. Dom kollar jag inte in vilka dom är, bara jobbet passar så är jag nöjd. Känner ni igen er? Tror jag måste börja kolla blivande arbetskamrater bättre än min kärlek...eller?

Jag har fått 2 underbara paket denna vecka. Ett med garn och thé ifrån Lotta Asklander. Tack och tack för det. Ska avnjuta en kopp thé på tisdag när jag är ledig, och fundera på garnet. Har en plan för det, ska se om jag har tid också. Helst före jul.









Det andra paketet har jag inte hunnit fota ännu, men det innehöll ett jättehärligt knalligt rosa silkesgarn och ett vitt likaledes. Det är resultat av ett byte med min bloggkompis Margita.
Skojsigt, skojsigt. Det har aldrig hänt om jag inte halkat in på http://www.stickamera.se/ .
Jag har funnit många goa vänner genom cybervärlden, helt otroligt berikande.

Det är bara sååå himla skojsigt med alla vänner. Tack för att ni finns.

4 kommentarer:

  1. Samma här bloggvärlden har verkligen givit mig mycket ditt underbara svampgarn finns på min blogg'Kram Margita

    SvaraRadera
  2. Det är svårt att hålla jämna steg när huvet vill mer än kroppen orkar. Men tänk på att du kan inte forcera en soluppgång. Men tro på den. Förvänta dig den. Invänta den.
    Och det där med jobbarkompisar...ja, det är jobbigt. Det finns surkarter och taggbollar på alla arbetsplatser. Men jag tror att det är människor som är djupt olyckliga och bittra över att deras liv inte blivit vad de önskat därför att de inte kunnat samla mod nog att våga kasta sig ut i det okända, och falla hisnande fritt en stund för att kunna leva sina drömmar.

    SvaraRadera
  3. Vad klokt funderat! Det där med arbetskamrater kan ju ställa till det. Jag försöker att inte bry mej om surkartar...men ibland tar man åt sej ändå. Vi som inte är taggiga surkartar "vinner" tillslut! Det är jag övertygad om./kram

    SvaraRadera
  4. Grattis till mormorskapet.
    Själv väntar jag och väntar och väntar. Det är iof inte dags för den 21:a men jag vill bli mormor NU.
    Annars är det lugnt här, händer inget, hör inget, inga papper, inget inget. Jobbigt att leva i ovisshet men inga nyheter är völ goda nyheter.
    Kram på dig

    SvaraRadera