Helt utan ansvar eller hur funkar det?

Det är den stora frågan.
Yngsta sonen har nu fyllt 20 år.
Då slipper man som förälder vara ekonomisk ansvarig för sina barn.
Är det omvänd situation då eller?
Någon som vet?

Aasch då, skojas bara.

Men nu har jag inga barn längre utan vuxna barn.
Känns både och.
Men jag har ju underbara barnbarn som förgyller min tillvaro.

Sytanten har varit i farten igen.
Grönt är visst trendfärgen till våren, i alla fall enligt tygtanten på tygaffären.

Sytanten tänkte även på att det blir sommar.
Hoppas den numera vuxna sonen blev nöjd.

Halloncheescake så blank och fin, fann jag recept på här.
Mums, vad den var sommrigt god.

Choklad/Citroncheesecake, även den blank och fin fann jag här.
Smaskens tröstkaka vill jag lova.

Inte sååå konstigt att tårtorna blev sååå himla goda och fina med tanke på vem som gjorde dom.
En sådan hjälpreda är det inte alla som har.
Oj vad hon vispade, smakade, pratade och diskade.

Vår stuga har rymt

När jag kommer ut på morgonen med våra hundar så upptäcker jag detta.
Men vart har vår stuga tagit vägen?
Förvisso har det blåst men...jag tyckte nog inte att det tog i så pass att hela stugan försvann.

Jaaa men just det ja hahahaha, hur kunde jag glömma?
Vi hade ju en liten flytthjälp här kvällen innan.
Så äntligen sker det som jag drömt om ända sedan vi köpte huset.
Låter som vi bott här i 100 år fast det "bara" blir 2 år till sommaren.


Och här var det meningen att en liten filmsnutt skulle komma men...
SKITEN VÄGRAR JU GÖRA SOM JAG VILL.
Den kanske dyker upp här en annan dag då tålamodet inte brister.
Filmen alltså.
(Om jag nu någonsin får så mycket tålamod).

Nu står den tryggt på sin nya plats.
Vad som ska ske där?
En utveckling av det hela kommer att ske under våren.
Viss planering är förbered och viss planering är kvar i tanken än så länge.

Drömmar om hantverk och fotografering

Ja här händer det inte mycket.
Varken just här på bloggen eller i hantverksväg.
Men jag tänker en väldig massa på båda delarna, och smider en massa planer.
För sen, ja SEN, då SKA jag minsann.

Vadå?

Hantverka en väldans massa förstås, för jag har nördat fast vid youtube.
Ojojojojsansa, vad otroligt mycket skojsigt det finns att lära sig där.
Som "broomsticklace" ( jag hade inga stickor 20 mm så jag tejpade ihop 2 stycken 10 mm bara för att få prova), en hel ny värld inom stickmaskinsfunktioner (och jag som trodde att jag kunde med mina stickmaskiner).
Och så har jag funnit en och annan tävling, och som tur är så är det lång, lång tid kvar innan sista anmälningsdagen.
Så då hinner jag bli "som folk" igen...nåja, så gott det går då.
Kan ju vara svårt att få mig "som folk".


Min underbara Anders gör sitt bästa för att skämma bort mig.
Jag fick ju en rejäl uppgradering av kamera i julklapp av honom.
Hittade en del bra fototidningar som förklara på ett enkelt sätt om kamerans alla mysterier.
Bra tänkte jag, lagom tungsam sysselsättning just nu.
Men vad händer då?
Ja men givetvis så slutar kameran att fungera på ett normalt sätt.
Så nu är den skickad till kamerasjukhuset för besök och den stackaren blev ju inlagd.
Så varför klagar jag som får vara konvalescent hemma?
Jo, för att jag saknar min kompis förstås.
Han blir nog snart utskriven så vi kan börja utforska den där lite hemlighetsfulla världen igen.
Så jag fortsätter att läsa tidningarna i den långa, långa väntan.


Jag har tröstat mig med den lite äldre kameran så länge.
Och den går då inte av för hackor den heller.

Makronörden

Har varit i farten igen.
Jag är så glad för objekten jag hittar hemma.
Något måste jag ta itu med för att inte bli galen av att inte varken kunna eller orka göra några stora äventyr.
Tur min kamera inte väger så mycket och jag behöver inte ens lätta rumpan från soffan.

Uppvaktning

En bukett i buketten.

Ibland ser man inte skogen för alla träden.

Rosen ska allt få bli en förstoring så småningom.

Jag skulle kunna tänka mig ett tyg i tulpanens underbara skimmer.

TACK ALLA VÄNNER

För all uppmuntran och supportring som jag fått och får.

Roligt att komma till jobbet och finna ett ljuvligt rosa paket som är till mig.

Just den där dagen när allt kändes så tungt.

Några dagar innan operationen.

Åååh vad jag har laddat upp mig på kvällarna.
Och gör fortfarande.
Det är en sådan innerlig värme som sprids från detta ljus.

Våren kom till mig med min syster och hennes man.
Kan man bli annat än glad över denna färgkaskad?
Inte jag i alla fall som är galen i färger.

Vi, min underbara Anders och jag hade just kommit från sjukhuset efter ett akut besök, när vi möttes av ett blombud.
På leveranslappen stod det Mrs Cristina Lindberg.
Mrs va?
Ahaaa, jag fick mina aningar om vem som Mrs:ar mig :D.

Just när jag kände mig som mest nedslagen efter träff med Dr och sköterskan.
Men naturligtvis har jag fått en jätteblödning och Dr bedömde att det inte ska öppnas och rensas.
Kroppen får städa ur skräpet själv även om det nu tar lite tid.
Jag är så uppsvälld så Dolly Parton ligger i lä.
Från nyckelbenet till höftbenet och lång bak på ryggen.
Färgerna ja...alla som finns och några till men mest svart, lila och mörkrött.
Ont?
Om jag säger så här: operationssåret känns inte, det är rena barnleken.
Trött och en aning yr av blodfattigheten men det åtgärdas snart med bra kost och lite järntillskott.
Sträng vila var det sista jag hörde av sköterskan.
Bäst att lyda.

Nu har jag nog varit uppe för länge igen.
Bäst att inta ryggläge och samla krafter.
Tänkte få mig några minuter på min solaltan senare på dagen.
Utan att det ska kännas som om jag åker båt.

The show must go on

Ja men visst är det så? Att livet måste gå framåt även om det mest känns bakåt.
Till veckan så sätter ruljansen igång.
Först en dag på operation och sen hem, för att därefter få min dagliga dos av strålning i ett just nu obestämda antal veckor.
Min största tanke just nu är: Måtte dom inget finna i lymfarna.
Bara hoppas, hoppas, hoppas.

Men för att återgå till roligare ting.
MAT!!!
Min sambo och jag, vi gillar verkligen mat.
Så här roligt kan man ha i köket när det bjuds på fläskfilé.
Eller blev det bisarrt?
Näää, jag tycker det blev "coolt".

Dessert bestående av:
Hemmagjord citronyoghurtglass
Ljumma chokladmuffins fyllda med chokladsås
Lite hemkokt jordgubbssylt

Att få pyssla med det man tycker om när man har jobbigt brukar vara bra healing.
En liten nåldyna blev till av ett tyg som min näst äldsta dotter valde som gardintyg för så där en hundra år sedan.
Förlåt Zandra och puss på dig, du ÄR inte sååå gammal.
Men det känns så länge sedan då det har skett så mycket sedan den tiden.
Alltså, mormor och farmor till 4 barnbarn.
Inget jag gör i en hast inte.

Känns som om baksidan är bättre.
Mjukare liksom.
Det sitter kardborrband i var ände så det går lätt att ta på sig som ett armband.
Pssst, jag har kollat på ett TV-program på en reklamkanal.
Ett som har en programledare med samma namn som min underbara provdocka.
Där har nästan alla designers liknande nåldynor.

Ett litet recyclingprojekt är på G.

Vad ska det bli måntro?

Och vad är det gjort utav ?

Av ett överflöd av urvuxna jeans kan man göra mycket.
En uppdatering kommer i sinom tid.
Förhoppningsvis är det hela klart då.

Spela teater?

Bara att inse att jag måste vara väldigt bra på det.
Sitter och funderar på om jag ändå inte ska ta mig till Dramaten och söka för någon roll.
Varför?

Jag var på föreläsning genom jobbet på onsdagen förra veckan.
Där träffade jag en uppsjö av forna kollegor.
Ungefär så här lät det:

Hej, hej, är det bra?

Ja oja det är kanon.

Du ser så pigg ut. Har du nå knep?

Vart jobbar du nu?

Jag är kvar där och där. Och allt är sig likt hos er?

Jaaa.

Kul att ses i alla fall.

Meen vad roligt att ses. Saknar du oss?

Ha det så bra och jobba lugnt.

Och en väldig massa flera glada, pladdriga möten.

MEN...

Ingen såg igenom min fasad.

Längst in i min innersta vrå så gråter jag av rädsla, kvider av känslomässig smärta och vrålar av ilska:
VARFÖR??? VARFÖR JAG???

Fast jag borde vara van med teatrandet vid det här laget.
Teater har jag spelat, med mina för länge sedan kollegor i annat yrke än det jag har nu, under väldigt pressade former.
Inte så lätt att ha en hel restaurang med gäster och ge en middag med tillhörande, underhållande teaterföreställning och veta, att i "våran" by är det totalt kaos efter en otäck skolbussolycka.
Vi vet att det finns omkomna och ett stort antal svårt skadade men vi vet inte vilka.
Ut och servera mat, dra några repliker, ut i köket, gråta en skvätt och hålla om varandra och sen ut igen. Hela kvällens nästan 3 timmar långa middag.
Det gick ju.
Gästerna var nöjda och märkte inget av våra kval.

Men nu är det bara JAG som spelar, för att inte släppa in någon i mitt skal.
Åker på jobbet på torsdagen.
Ingen som inget vet, märker heller ingenting.
Det finns dom som vet och dom är underbara.
TACK ALLA NI UNDERBARA,
som stöttar mig nu när jag känner mig så liten och inte ett dugg modig.

Men det känns bättre nu än förra veckan.
För nu börjar det hända saker och jag har börjat tänka lite mer klart.
Och inser att det är väldigt, väldigt många som blir helt friska efter bröstcancerbehandlingar.