Hösten börjar kittla i näsan

Vaknade upp på onsdag morgon och insåg att nu är den på väg ifrån mig. Sommaren. Det kändes en aningen av höstens kripsighet i näsan när jag stapplade ut med hundarna klockan 06.00. Kändes likadant i morse så det är bara att inse.
Att svamparna lurar i skogens mossor i väntan på att plockas, lingontuvorna börjar skifta i rött, älgjägarna har varit i skogen med sina fyrhjulingar och satt ut saltstenar till älgen och kört över/plockat en hel del svamp.
Jaahapp, det var det. Bara att vänta igen, till nästa års sommar, då ska jag...ska jag...hmm, just det. Alltid en massa "ska jag" när det är sommar. Tror bestämt att jag ska njuta av nästa sommar. Bara ta dagen som den kommer, utan alla måsten-ska-jag-tankar. Hinner klura på det under Kung Bore´s grepp om husknuten.
Men i vinter då ska jag...ska jag...vadå egentligen? Mer massa måsten-ska-jag-tankar? Varför inte börja nu, just idag, och lägga undan detta måstetänkandet? Visst, vissa saker bör jag kanske göra. Äta, tvätta mig och kläder, städa ibland, jobba lite också, men sedan kan jag sätta mig och fundera på vad det var som var så viktigt som jag bara var tvungen att måsta göra. Om jag då minns vad det var.

På tal om helt andra saker och ting. Hade ett missat samtal idag på mobilen, ringde upp glad i hågen om att det var en vännina till mig. Jag tittade inte alls på telenumret, såg bara att det var siffror. Hur som haver så ringde jag upp, men se, där svara en herre´s trevliga röst: Ja, det är Anders.
Men herregud, säger jag. Jag trodde du var någon annan. I samma veva far en tanke i skallen att det inte är min underbara Anders utan en annan. Sen säger det pling, alla som var nära såg när lampan tändes ovanför skallen på mig. Hahaha, skrattar jag, just det, du är den Anders. Stackaren måste trott jag var snurrig.
I alla fall så ringde han upp mig för att höra om jag ville komma på en anställningintervju på ett jobb jag sökte för ett tag sedan. Gissa om jag ville? Så på tisdag då sker det. Bara att hoppas att det känns bra för oss båda. Då tar jag tjänstledigt från "mina" gamla tanter och farbröder. Ooooh, vad pirrigt, spännande, kittlande. Hoppas, hoppas, hoppas...